Lite om sånt som far runt i mitt huvud och även i mitt liv. Det kan bli komiskt, tråkigt, bra, dåligt, känsligt elakt, snällt. Ja om allt som får en att fundera.
Dagens människa är inte som den var förr i världen. Rent känslomässigt mår nutidens människa så mycket sämre. Vilka krav våra ungdomar har att leva upp till, just för att inte hamna utanför samhällets sociala bitar. Har märkt bland några av mina vänner att när de inte mår riktigt bra så söker dom något som de ej egentligen inte vet vad som söks. Jag är likadan själv. Man hittar olika substitut för sitt sökande. Min bästa älskade vännina, hon bär möbler, målar om och ändrar i sitt hem. Hon byter gardiner och fejjar och står i. Det jag tror hon söker i alla sina ommöbleringar, är att få ro i själ och kropp.
Själv använder jag min lite väl snabba spontanitet och skaffar en hyresrätt i stan. Köpte allt nytt, porslin, tv, säng, soffa, soffbord, köksbord och stolar osv. Helt sprojlans nytt. Allt skulle bli så mycket bättre men det blev tvärtom. Undrar ofta över vad det är jag söker i och med denna förhastade handling. Jag trodde allt skulle bli så mycket bättre. Livet skulle bara breda ut sin röda matta för mig och allt skulle vara bra. Snacka om en illusion att lura sig själv med....
Men vad är det jag söker då? Jag har en underbar man som jag älskar, har mina barn och mina hundar. Jag har allt och lite till.. Ändå söker jag den där lilla pusselbiten som fattas. Kan det vara sinnesro i själen jag söker. Mitt jag kanske har tagit ett steg till i utveckling och jag kanske har svårt att hitta rätt i mitt nu. Jag tror att det är så det kan vara. Människan söker tills hon finner och har kanske inte alltid rätt verktyg. Då är det lättare att flytta runt saker hit och dit...
Ytterliggare ett blad är vänt. Det gamla smulades sönder av illussioner och gamla förväntningar. Att inse att man förändrats och utvecklats. Att inse att man har mognat och fått andra värderingar i livet. Tyvärr fick man inse det den hårda vägen (väggen). Jag som mådde så bra. Sen pajjar jag allt och får börja om från början igen.
Vi hade en dag här, 1:a maj, som var så fin och varm. Kände att jag hade lust. Lust att göra något, att jorda och heala mig själv. Vad är väl bättre då än att ha kontakt med de stora elementen. rensade mitt land för framtida sådd. Satt mitt i den fuktiga jorden, grävde med mina bara händer, skit under naglarna och supersmutsig hela jag. Men ack vilken ro jag kände. Kände mig så lycklig och välmående i just denna stund. Alla små liv som lever i samförstånd med moder jord, i moder jord. Skalbaggar, daggmaskar och andra små kryp. Kände mig som ett barn med enbart trygghet omkring sig.
Inser att det är just denna balans jag behöver. Ingen stress över huvud taget. Bara RO i kropp och själ. Hade illussinen att allt skulle bli bättre bara jag flyttade in till stan. Det innebar att jag samma sekund intog mina gamla beteendemönster angående stress. Jag som har noll stresstolerans. Hade en semestervecka som tillbringades med att inreda den nya lägenheten, i stress såklart. Det var den tid det tog att samtidigt riva ner allt jag byggt upp för att må bra. Det resulterade i att jag blev fånge i min egen kropp och mitt eget hem. Hur då? Jo, pga stress, som jag själv orsakar, fick jag tillbaka min panikångest. Klarade inte ens att gå ut med hundarna. Kunde inte gå utanför dörren samtidigt som jag inte kunde vara i min nya lägenhet. Jag var en fånge i mig själv.
Mår lite bättre idag men är fortfarande fången i mitt jag. Den som aldrig haft ångest och panikångest, kan omöjligt förstå det jag skriver om här. När ens psyke stoppar en för små saker man vill göra, för saker man bör göra, för att livet ska fungera, inte går att utföra. Det börjar med en inre stress som ej går att kontrollera. Sen börjar en oro att knaga i huvud, bröst och mage. Den byggs upp just för att man är rädd att få en panikångestattack när man tex handlar en liter mjölk på affären, som dessutom är folktom. Hjärtklappning, okoncentration, yrsel och gråt. En känsla av att man ej får luft i lungorna, av att man ej kan andas. Detta leder till att jag drar mig undan från nära och kära pga att jag ej orkar med andra just nu. Har fullt upp med att lägga min energi på att hålla mig flytande. En del förstår, andra inte. När jag mår dåligt vill jag vara ifred. Inte för att älta men för att orka med mig själv helt enkelt.
Lägenheten är uppsagd och det blir flytt hem igen, till hammerdal. Detta drabbar även min dotter men hon trivs inte heller där. Hon vill bort därifrån också. Fast jag har redan flyttat. Det som gnager i mig och har gjort hela veckan är att jag imorgon har två måsten. Jag skriver måsten för att det är precis det är. Är orolig att jag ej ska klara av att utföra dessa, att min ångest ska hindra mig. Det är två småsaker men nog så stora för någon som är i min sits. Gör inte dessa två saker får det följder som är negativa. det vill jag inte heller.
Bladet är vänt och jag har väl kanske inte landat ännu. Nu när det som kallas vardagslivet ska börja, så startar det med alvedon, magplågor, feber och huvudvärk. Det var ju inte så här det skulle starta. Jag skulle ju känna total lycka och ingen stress.
Men trots det så kommer väl känslan att infinna sig. Det är inte klart ännu. Fattas lite möbler här och där. Men eftersom pengar ej växer på träd, så får man ta lite eftersom. Sen får man ge sig lite tid att bo in. Såklart att det inte skulle vara som på Krutis, det kommer det dock aldrig att bli. Men bra blir det så smånigom. Har ju bara bott här i en vecka. På fältet blev det 13 år.
Min underbara dotter, finns ingen som hon. Bandet som är mellan oss är så otroligt starkt. Allt som vi gått igenom tillsammans, våra bråk, våra skratt, våran gråt och lycka.
Hennes fina pojkvän säger att han aldrig varit med om att man kan vara så öppen med en förälder. Han kallar oss familjen Addams. Han tycker vi är knäppa, på ett bra sätt hoppas jag.
Och visst är det väl så. Vi pratar verkligen om allt. Hon vet att jag skulle kunna ta en kula för henne. Men så känner ju alla föräldrar men vi har något speciellt. Verkligen speciellt. Alla gånger jag haft henne i min famn, bäbis som nästan vuxen.
Vill bara ha lite lugn och ro, bara få känna att jag lever här och nu. Just nu så är det tydligen lite struligt i mitt liv, fast det inte behöver vara på det viset. Varför inte bara acceptera att läget är som det är, och sen göra det bästa av saken.
Varför inte bara glädjas med andras glädje, njuta av de härliga energier som kan flöda runt ens aura. Känna lycka av det lilla??? Låta själen få fyllas av de tidiga vårtecknen som börjar blomma upp.
Vem har rätten att dra ner sin omgivning i en negativ spiral? Jag har då inte den rätten men tydligen finns det någon, som har den rätten till mig. Tänker inte kriga, utan släpper det fritt att flyga vidare. Försöker att inte påverkas. Men jag är en känslig själ, för andras signaler. Varför ska jag ha den förmågan? Varför ska jag vara så öppen?
Vet att någonstans finns det ett syfte med allt. Att det kanske är något jag ska lära mig av detta. Men har inte facit i handen och vet ej var det ska sluta. Kanske det är en början?
Vet att jag är stark, för jag vågar vara svag. Humör har jag, jag vet. Men stubinen är lång och det krävs mycket påfrestning, innan det brinner. Tala är silver, tiga är guld. Men hur länge ska man tiga, på ens egen bekostnad? Hur mycket ska man tåla?
Prövningar är en del av livet. Man ska lära sig något och sen ta ett steg framåt. Här och nu. Gårdagen kan vi inte göra något åt, den är förbi. Morgondagen kan vi planera och hoppas att den blir, så som vi önskar. Men idag kan vi inte påverka morgondagen. Men idag, här och nu, har vi själva makten att styra över. Man kan bestämma sig för att just nu är allt som det ska. Vi kan bestämma om vi ska ge detta nuet, positiva energier. Men ibland påverkas man också av omgivningen. Ofta omedvetet.
Jag lär mig, sakta men säkert, att hitta det positiva, med just nuet. Stundvis lyckas jag mata mitt nu med positv energi. Men ibland dalar jag. Och det är så livet är. Vi behöver alla bitarna. Vi behöver sorgen, glädjen, lyckan och den grå zonen. Förhoppningsvis så utvecklas jag av det som ska ske . Men när man ser någon som betytt/betyder mycket, stå och stampa i samma gamla hjulspår, blir det jobbigt. Men det är inte mitt ansvar . Vi måste var och en, ta ansvar för oss själva.
Det är inte mitt ansvar om någon tar till olika flyktvägar, som inte är bra för någon. Däremot är det mitt ansvar att markera. Nu är det nog. Ska du få den äran, att vistas i mitt space, ska du också respektera mina gränser, såsom jag skall respektera dina. Men om man gång på gång, markerat, att detta är så fel. Att jag vill inte vara delaktig i detta. Ändå dras in i en sådan situation, utan att kunna påverka, hamnar där igen. Då är det helt rätt att ta till de medel som behövs, för att själv överleva och Det är inte egot som talar då, det är överlevnadsinstinkten.
Vet att mitt val är det rätta för mig och min dotter. Känner dock en oro iallafall, för det som komma ska. Kan inte påverka det, jag vet, för det finns i framtiden. Det som oroar mig är att ett visst mönster ska dyka upp. Inte hos mig, utan hos en medmänniska. Men denne måste ta sitt eget ansvar för sig. Det är inte min uppgift. Men det känns så jobbigt. Det är bara för en väldigt kort tid, vet det. Men ack så jobbigt det kan bli. Ja, tar ut lite i förskott nu, just för jag vet hur det alltid blir. Tur dock att jag jobbar kommande helg....
Väntar och packar. Nu kommer jag snart HEM igen. Har fått en lägenhet på söder och längtar så otroligt. Jag och min dotter ska bli stadsbor igen. Saknar verkligen Östersund, staden som ligger närmast mitt hjärta. Och nej, ska inte skiljas, även om min man har svårt att acceptera detta. Men han har inget val...
Har gett livet på landet en chans. Visst är det väl skönt att bo på landet, speciellt sommartid. Men där jag bor just nu, ger ingen större lantkänsla. Väg 45 går precis nedanför huset. All trafik hörs ganska bra in i sovrummet, speciellt lastbilarna nattetid. Och det är måååånga lastbilar som åker förbi. Inte verkar de behöva följa hastighetsreglerna heller. Lovar att det hörs stor skillnad på om en lastbil kommer i 100 blås eller 50 km/h.
Har bott i Hammerdal i 1,5 år nu. Det räcker för mig. Maken är borta och jobbar i två veckor, sen hemma i en vecka. Det är bara 6 mil in till stan, men nog så jobbigt. saknar mitt liv, mina vänner och familj. Tyckte i början att det inte skulle vara någon match. Men hur ofta tar sig mina vänner hit för att ta en kopp kaffe. Alla har inte körkort och bussarna går ju som de går. Hur ofta har jag åkt in för att hälsa på. Tiden finns inte när man jobbar på dagen. Tar ca 40 minuter hem från jobbet. Fixa middag och hundar. Duscha och fixa till sig. Sen ca 50 minuters bilresa in till stan och lika lång resa hem. Klockan är ganska mycket innan man tagit sig in till stan. Det är lättare när man redan bor där. Har bara någon enstaka minut´till mina vänner. Dessutom är det lätt för dom att hälsa på mig.
Tror att det varit annorlunda om man varit uppvuxen här, som min make är. Han förstår inte hur jag känner. Har försökt förklara att jag vantrivs här och att jag verkligen försökt. Han är orättvis om han påstår något annat. Jag sålde faktiskt min lägenhet, som jag var djupt rotad i, för hans skull. Jag gav upp mina underbara grannar för att ge det ett försök. Vad mer kan man begära. Jag är en Östersundare långt in i själen, kommer alltid att vara. Tycker inte att jag är en sämre människa för det.
Blir lite nere och ledsen när jag pratat med maken. Han drar ner mig i sin sorg, sorg över att jag vill bo i stan. Jag tycker att det är jobbigt att prata med honom eftersom han sänder ut negativa energier. Men jag är tillräckligt stark nu. Har börjat få tillbaka min egen styrka. Har egentligen haft den styrkan hela tiden men har haft behov av att vila från den ett tag. Men jag kommer tillbaka mer och mer. Är lite rädd att det är det han ej kan acceptera. Men det är i så fall hans problem...
Sen finns det en orsak till som gör att jag vill flytta hem igen. Men det tar jag inte upp här och nu...
Sitter mellan varven ute på det sociala mediet FaceBook, som tydligen flyttar runt mig i landet. Imorse hade jag skrivit lite i min status, automatiskt skrivs det att jag är i närheten av Göterborg. Hihihi, är ca 80 mil därifrån. Hmmm, är det i närheten?! Ja, kanske beror på hur man ser på saken...
Kan inte sova ikväll, har mina knäppa nätter ibland. Denna natt är en sådan. Har tagit täcke och kudde till soffan, tänkte slötitta på tv, så kanske jag somnat tillslut..
Blir bara en lliten snabbis här idag. Bör hoppa in i duschen innan jobbet. Börjar en timme tidigare idag.
Efter alla glädjebesked jag haft på sista tiden så kom det ett litet mindre glädjande.. Det skapar en viss oro och en massa funderingar hos mig. Men försöker dock ta det med ro, det som sker finns det alltid någon mening med.
Mina små hundar har varit borta inatt. De har övernattat hos Ronja och Ellis. Undrar hur det har gått?! Första gången Smulan sover borta utan oss. Ronja ville så gärna låna dom....
Skrev igår men endast rubriken kom med. Glömde väl att spara eller nåt sånt.
Jag skrev bla om mina dagliga möten med ekorren på gården, som får smaska på småfåglarnas spill av solrosfrön. Fast det var dock lite mer poetiskt igår. Skrev också om hur husväggen alstrar värme från solen och hur skönt det känns i min handflata, när jag sätter den mot väggen...
Igår tog mitt liv en vändning, ett steg fram. Har letat lägenhet i stan, ganska aktivt senaste veckan. Var och tittade på en jättefin trea, trots att det var en tvåa jag var ute efter. Jag blev helt såld... Efter någon timme ringer fastighetsbolaget och meddelar att jag fått lägenheten. Gissa vilken lycka jag kände.... Jag är född och uppvuxen i stan och kommer nog alltid vara en småstadsmänniska. Men det betyder inte att jag ej uppskattar landet och makens hus. Men behöver båda delarna i mitt liv för att må bra. Ensamheten som slår en i en byhåla som denna är hemsk och deprimerande.
Jag är en eremit, gäller ensamhet men inte känslan av att vara isolerad. Att ha valmöjligheten, att få avgöra själv. Det är något som är väldigt viktigt för mig .. Att få ha mitt egna lilla krypin...
